Vid en inventering av gamla trähyvlar kan man konstatera att det finns många olika typer med olika storlek och utförande. De flesta bör ha minnen från skolslöjden där man fick använda basbehovet och även vissa ovanliga hyveltyper. Ytterligare varianter kunde finnas i lanthushåll där man bevarat gamla verktyg och nyproducerat sitt eget behov för att tillverka nyttoföremål. Dessutom inser vi att olika yrkesgrupper hade behov av specialiserade verktyg för att underlätta träbearbetningen och att nymodigheter spreds inom skråväsendet via snickargesäller som lärde sig att tillverka sitt eget verktygsbehov. De mest komplicerade möblerna i vår kulturhistoria har tillverkats med handverktyg.

• Skrubbhyvlar för grovavverkning, plan sula, konvext stål.
  
• Fubank / rubank planhyvling och limfogar, lång till mkt lång plan sula, plant stål.
  
• Putshyvlar finhyvling av ytor, kort plan sula, plant stål med ev. svagt rundade hörn.
• Stöthyvlar för ändträ, snedställt stål, anv. med "stötlåda".
• Stumphyvlar små hyvlar med flackt stål för allmänna uppgifter
  
• Sims- och falshyvlar ibland med sido- och djupanslag för varierad falsning
  
• Not- och sponthyvlar parvis anpassade för not- och spont.
  
• Listhyvlar, "krushyvlar" med fasta stål för listprofiler eller delar av dito
  
• Hålkälshyvlar tvärkonvex sula med fast radie för "urholkning".
  
• Bukthyvlar, skeppshyvlar för krökta arbetsstycken, fast kurva eller ställbar sula.
  
• Grund-och sidofalshyvlar botten- och sidoytor i gradspår
  
• Spånhyvlar krökta arbeten, främst konkava.
• Kombinationshyvlar med utbytbara stål för allmän formning av div. profiler
  
• Dessutom ett nästan oräkneligt antal miniatyr- och specialhyvlar.
  
  
  spånutkast
  Man kan välja att se på tekniska lösningar som t.ex. spånutkastets form och där finns tre vanliga typer:
  
  1. Spånen förs uppåt genom hyveln via en spånbrunn. Ex. rubank, putshyvel.
     
  2. Spånen kan gå ut på båda sidor. Ex. ansatshyvlar, smala hålkälshyvlar.
     
  3. Spånen går ut på en sida, den andra är blockerad av ett sidoanslag. Ex. falshyvlar, krushyvlar.
     
  
  
  handtag/greppriktighet
  När det gäller handtag och greppriktighet kan man se ett antal lösningar.
  
  1. Inga egentliga handtag, endast rundade hörn - smala "krushyvlar".
  2. Endast ett bakre handtag, men med en greppyta framtill - klassisk rubank
  3. Främre "horn" och bakre handstöd - fabrikstillverkade putshyvlar av trä
  4. Tvärhandtag "oxhyvel", - flacka hålkälshyvlar
  5. Skulpterade konstfärdiga historiska modeller - se samlingar i bl.a. Skokloster.
  
  Oavsett användningsområde, materialval och finish, eller dekorativa element, måste hyveln vara utformad för att vara funktionell. Rent tekniska aspekter ska kombineras med en vettig hanterbarhet. Stålets ställbarhet, skärvinkel och spånutkast, ska samsas med greppriktiga handtag.
  Det säger sig självt att det blir svårt och omständigt att beskriva egenskaper och tillverkningstips för alla typer av trähyvlar. Dessutom vill jag inte gärna försöka beskriva det som jag inte provat själv. Mitt eget behov av trähyvelstockar är inte så stort, men det har blivit en handfull hålkälshyvlar med varierande radier, varav några med hemsmidda stål.
  
  
  två hyvlar för årbygge
  När vi nu går vidare är det med den begränsningen att det handlar om två typer som man har glädje av vid tillverkning av åror. Dels en flackt dubbelkonvex hyvel för att tunna ut årbladen och dels en konkav "rundvedshyvel" för att lättare kunna skapa runda eller ovala skaft.
  De vanligast förekommande tvärkonvexa hyvlar man ser har ofta använts vid tillverkning av laggkärl för att forma kurvan på stavarnas insida.
  När vi ska tillverka en hyvelstock för eget bruk kan vi först lista upp några krav på hyveln, hur vi vill att den ska fungera:
  
  • Hyvelstocken ska vara skön att hålla i, det ska finnas vilsamma grepp och inga vassa kanter som skaver mot händerna.
    
  • Det ska finnas utrymme för stålets ställbarhet. Det ska kunna ställas på tre sätt, i höjd, i sidled och lutbart i sidled. Den enda funktion som man kan avstå från, jämfört med en putshyvel av metall, är att kunna variera spånöppningen.
    
  • Vid hyvling ska spånen föras uppåt utan att packas och skjutas ut ur hyveln utan att man ska behöva peta med en trästicka och vända hyveln upp och ned.
  
  
  Tillverkningen av stockar till specialhyvlar kan göras på flera sätt allt efter ambition. Det är ingenting att skygga för. Vi kan som våra förfäder tillverka en ny stock till ett gammalt stål eller tillverka en hyvel till ett speciellt behov. Formgivningen av alla detaljer bygger på århundraden av erfarenheter. Enklast är det om man har en bra förlaga att kopiera.
• Kopiera den klassiska putshyveln av trä med ett främre handtag,"horn", som sitter infäst med en konisk bladning med gradning. Den utmaningen, tillsammans med uthuggning av en väl vinklad spånöppning med kilstöd och stålsäte, samt ett bakre handstöd, är ett snickarprov i den högre skolan.
• Kopiera de typformer med tvärhandtag som finns eller fanns i varje lanthushåll. Det är i princip samma svårighetsgrad, men med färre detaljer, tvärhandtaget fästs traditionellt med en konisk bladning med gradning.
• Utgå från de moderniserade typer som bl. a. tillverkas av elever vid Carl Malmstens snickarskola "Capellagården". Detta är hyvlar där stocken byggs upp av mitt- och sidostycken som limmas ihop. Väl utförda stockar med fin geometri till ett passande stål ger funktionella hyvlar.
  

Hyvelstockar av typ 1 och 2 formas traditionellt ur ett trästycke, men de kan även tillverkas i två halvor som limmas ihop. Då kan några av spånbrunnens ytor sågas fram och det förenklar utförandet av bl. a. kilstöden.

Som utgångsmaterial bör man använda vällagrade bitar av hårdträ. Första försöken kan göras i björk. Annars passar rödbok för de stora delarna och eventuellt vitbok, "avenbok", till en mycket nötningsbeständig sula. Förutom svårigheterna med att få en funktionell form på de viktiga detaljerna är det allmänt så att trähyvlar oftast känns för lätta och man kan tycka att de lätt "kör fast" i arbetsstycket. Det finns två åtgärder för det.


Justera hyveln, ställ in lite mindre skärdjup så att det passar din teknik, tyngd och styrka.
Bygg hyveln med dolda eller synliga viktökande metallstycken. Det är ingen slump att skolhyvlarna ibland har gjutna metalldelar. Om man bygger hyvlar enligt metod 3 ovan kan man skapa osynliga hålrum som är anpassade för järnstycken eller blybitar. De kilas eller gjuts in med t.ex. epoxiblandad sågspån så att de blir orörliga.


hyvelstockar enligt metod 3

Behovet får styra vilken typ av hyvel/hyvelstock man ska tillverka. Det första är att det finns ett hyvelstål att utgå från. Det kan vara i princip av vilken typ som helst, det går ofta utmärkt att använda de stål som sitter i gamla hyvlar.
Hemsmidda stål till urgamla hålkälshyvlar saknar klaff men fungerar bra ändå. Om stålen är kraftigt rostangripna måste de planslipas på frontsidan för att vid eggslipningen kunna få en bra egg. När det gäller att återställa rostiga hyvelståls planhet på framsidan, omformning, slipning och bryning får man använda metoder som inte ger lokala temperaturer över ca 200 grader och avhärdar stålet. Det betyder att smärgelskivor ska användas med yttersta försiktighet och bandputs med stor försiktighet. Helst ska man utföra slipning med vattenkylda metoder, slipsten och brynstenar. Undantag för den som behärskar finslipningsteknik och har tillgång till speciell utrustning för detta.

Äldre fabrikstillverkade, smidda och klafförsedda stål från sekelskiftet och framåt har koniskt tvärsnitt, stålet är tjockast vid eggen, de har en tunn eggstålsskiva laminerad på ett stödjande skikt av billigare stålkvalitet. Detta är oftast mycket fina hyvelstål som även fungerar bra utan klaff. De är ofta försedda med tillverkarnamn och stämplar. Ett exempel är E(rik) A(nton) Berg Eskilstuna. De sitter i gamla trärubankar och putshyvlar som man ibland kan fynda på auktioner.

Moderna hyvelstål görs jämntjocka, antagligen genom utstansning ur en stålskiva av moderna legerade stål. De sitter i hyvlar av metall och är ofta ganska hårda och relativt svårslipade.

Det är inte ovanligt att välmenande men felaktiga försök gjorts för att återställa eller förbättra funktionen hos gamla hyvlar. Typexemplet är att man karvat i spånöppningens framkant vid sulan för att avhjälpa spånens tendens att packa ihop där. Det känns naturligtvis hopplöst att använda en hyvel som man måste rensa ur med en trästicka efter varje hyveltag. Därför är det fullt förståeligt att man försökt avhjälpa felet men ofta slutar det med att hyveln blir ännu mera oduglig. Spånöppningen vid sulan framför stålet ska inte vara mer än några mm, men sedan vidgas så att spånen har fritt lopp uppåt. Det ursprungliga felet hos en sådan hyvel är att spånöppningens framvägg är uthuggen nästan vinkelrätt mot sulan. Det är begripligt att hyvelmakaren ville snåla med att ta bort gods, ju mer man hugger bort här, desto lättare blir hyveln och det är inte bra. Ett annat vanligt problem är att det kan finnas små öppningar vid sidan av, eller i värsta fall under, en illa formad kil som ger en möjlighet för spånen att fastna.

Ett antal av dessa typfel kan man undvika genom att tillverka hyvlar med metod 3 ovan.


Beskrivning av hur man tillverkar en flackt sidokonvex s.k. hålkälshyvel enl. metod 3 ovan.

Man har ett hyvelstål att utgå från och har bestämt radien för hålkälen.


1. Rita upp hyveln och åtminstone mittpartiet i fullskala så att alla vinklar och mått kan planläggas och kontrolleras. Sidostyckenas tjocklek ritas och planeras till 5-6mm. Mittstyckets bredd ska planeras några mm bredare än det hyvelstål som ska användas. Det exakta måttet beror på om stålets sidor är parallella eller svagt divergerande. Det ska finnas utrymme för att justera stålets läge och lutning sidledes. Ett stål med parallella sidor kräver lite mera utrymme. Stålets säte ges vinkeln 45 grader mot sulan. Vinkeln mellan sulan och spånbrunnens framkant görs ca 75 grader.
2. Framkanten på spånbrunnen hos hålkälshyvlar måste också göras konkav om man vill att spånöppningen i sulan ska vara jämnbred. När man studerar äldre hyvlar kan man se att detta sällan är utfört så. Vissa hyvlar är hårt slitna och ofta är spånöppningen både stor och timglasformad. För rundvirkeshyvlar d.v.s. hyvlar med tvärkonkav sula, gäller att man får göra spånbrunnens framkant konvex om man vill att spånöppningen ska bli jämnbred.
   
3. Välj ut material till stocken, dels till två tunna sidostycken och dels en lämplig träbit till mittsektionen. Det kan vara en väl lagrad bit björkplank, eller ett speciellt uppsågat större trästycke, av en typ som man får genom att klyva en huggkubbe i fyra kvartsstavar. Den som enbart har tunna brädor kan hyvla och limma ihop bitar till önskad dimension.


4. Studera och testa materialet med yxan, det kanske låter drastiskt, men det är ett gott råd . Mitt allmänna råd vid allt finsnickrande är att undvika vridvuxet trä och det avslöjas av yxan. Genom att titta på träbiten kan man se om den är snedsågad, s.k. "avträ". Det kan man också börja rätta till med yxan. I det här fallet ska det dessutom inte finnas kvistar, eller "ljud" av kvistar, d.v.s. den krökning av vedfibrerna som finns vid sidan av den egentliga kvisten. Det är ett problem som kan synas vid en granskning av årsringarna, men det avslöjas obönhörligt av yxan.
   
5. När man klarlagt fiberriktningen ska man planera och utföra hyvlingen av bitarna. Man kan med fördel låta vedfibrerna i kanterna mot sulan ligga lite snett enligt "taktegelprincipen". Hyvelsulan ruggas då inte upp vid användning utan blir "självslipande". När man senare ska forma hyvelsulan, genom att hyvla från framkanten, blir det både enklare att hyvla och resulterar i en slätare yta om alla ingående träbitar har liknande struktur.
   
6. Kapa ämnet i ett snitt på 45° mot sulan. Det ger stålets anliggningsyta på det bakre stycket och vinkeln på spånöppningens framkant på den främre. Det är viktigt att stålet pressas stabilt mot sin anliggningsyta så att eggen inte kan fjädra och vibrera. Ett sätt att säkerställa detta är att ytan ges en svag konkavitet. Stålet vilar då på två ställen, nära sulan och vid överkanten av stocken. Kilen får hjälp av stålets fjädring och behöver inte drivas in så hårt att hyveln deformeras.
   
7. Kapa det främre ämnet i ett snitt på ca 75°. Det ger vinkeln på spånbrunnens framsida. Den exakta placeringen av snittet beror på hyvelsulans kurva. Det man vill åstadkomma i slutändan är en liten avfasning som innebär att spånöppningens mått inte förändras trots ett visst slitage av hyvelsulan. En skiss i tre vyer klargör hur dessa detaljer ska formas.
   
8. Forma den genomgående tapp som ska vara kilens mothåll. Här kan man förbereda ett ämne som räcker till flera hyvlar. En rätfibrig list av hårdträ hyvlas till den önskade halva droppformen. Måtten på listen och de utstickande tapparna anpassas till den borr man ska använda. Arbetet kan underlättas om man har en träsvarv och använder den för att såga fram och svarva tapparna. Mittpartiet görs en halv mm kort för att inte klämmas fast, tapparna limmas inte, mothållet ska kunna vrida sig för att ta emot och fördela ut kilens tryck. För den som vill prova en ännu enklare, (men kanske inte så vacker), lösning har jag faktiskt sett en hyvel som hade en vagnsbult som mothåll för kilen.
   
9. Tvinga ihop sidostyckena och borra genom båda samtidigt, helst med en kvistborr som ger rena släta hål. En hyvlad brädlapp på baksidan som man borrar in i förhindrar flisningen.
   
10. Montera ihop delarna, med stål och kil på plats. Bedöm hur spånöppningen kommer att se ut på den färdigformade hyveln, jämför med den skiss du gjorde i början. En sidokonvex sula med liten radie kräver att spånöppningens framkant är konkav. Tvinga allt och borra för några styrstift som förhindrar glidning vid limningen. Precisionen är viktig, helst på delar av en mm. Den justeringsmöjlighet som finns i efterhand måste göras på kilen som klämmer fast stålet. Det görs så att dess tryck fördelas liksidigt och jämnt mot stålets sidor. Den som vill göra stiftningen osynlig kan dels stifta på det som ska kapas bort senare, eller passa in små tränarar med samma teknik som vid limpluggning.
    
11. Forma spånöppningen, spånbrunnens framkant och den facett som gör att spånöppningens form bibehålls oförändrad trots ett visst slitage. Det är självklart att man har nytta av en detaljerad konstruktionsskiss. Man kan forma allt genom att pröva sig fram, men den som ritar en skiss har redan sett och förstått hur slutresultatet ska bli och vinner tid genom att kunna arbeta målinriktat.
12. Limma
    
13. Kapa, hyvla, putsa och rensa limrester.
14. På stockens båda ändar ritar man upp sulans kurva med en stickpassare. Dra gärna två cirkelbågar på t.ex. 10 mm avstånd från varandra. Fyll i skårorna med en smal blyertspenna. Till den yttre hyvlas sulan och den inre kan få bli en dekorativ rand. Med ett ritsmått kan man göra motsvarande markeringar runt stockens sidor. På gamla hyvlar ser man att de för konstruktionen nödvändiga ritsade linjerna finns kvar och ibland förstärkts till dekorationer.
    
    
Om man vill ha ett tvärgående handtag i gammal stil kan det formas så att det går att flytta mellan flera hyvelstockar. Då är det konisk bladning med gradning som gäller. Det är en både stark och lätt isärtagbar sammanfogning. Man gör den med fintandad såg (sinksåg) och några stämjärn. De specialverktyg som förknippas med den fogningen, grundhyvel och gradhyvel, behövs inte här.
Om man vill ha andra typer av handtag och handstöd kan deras tapphål planeras in vid tillverkningen av hyvelns mittsektioner som då byggs upp av flera bitar som limmas ihop planerat och stegvis. Detsamma gäller om man skulle vilja förse hyvelkroppen med dolda inbyggda metallklumpar för att göra den tyngre. I så fall packas dessa in i limblandad sågspån för att sitta bergfast.


Kurt Viklund