(årbygge)

Detta är den mer detaljerade versionen. Vill du tillbaks, klicka här.
Texten skriven av Kurt Viklund.

Allmänt Här följer några sidor om årtillverkning. Det har aldrig lästs och innehållskontrollerats av någon annan än författaren. Vad som är fakta, tro och övertro kan vara svåra att avgöra. Läs med kritiskt men välvilligt sinnelag. Delar av detta skrevs för flera år sedan, men det mesta är vinterhugget och ännu rått. Efter kommentarer och mognad och med erfarenheter från kvällskursen i årmakeri får det väl bli en rättad upplaga. Jag har försökt att täcka ämnet, men det finns säkert frågor, ställ dom!

Årorna är kära redskap som ska formas med avseende på styrka, svikt, balans och greppriktiga handtag. I en liten båt med flera framdrivningssätt kan man acceptera att något av dom fallerar, att det blir bleke, eller att man får motorstopp, eller att man bryter av en åra. I en ren roddbåt är ett årbrott ganska besvärande och därför ska man ha en reservåra. Det betyder att man för en enroddare tillverkar tre liknande åror. Då har man garderat sig i decennier. I båtar med två roddlägen kan man pruta på detta och nöja sig med att göra två årpar. Båtar som ska manövreras med stor kraft under kortare tid, t.ex. vid forsränning, utrustas med mycket kraftiga åror helt enkelt därför att livet kan stå på spel. Detta är också förklaringen till att forsbåten regelmässigt har två roddlägen. Vid normal rodd på en fjärd eller en sjö kan man ro mera uthålligt med betydligt klenare åror.
Årans styrka hänger mycket på materialvalet. Till normal användning håller en mycket smäcker åra av kvistfri och rätfibrig gran. Jag har gjort vissa lärospån på ca 15 par åror, men som vanligt ligger det perfekta årparet i framtidens produktion. När jag själv senast bröt av en åra tog jag spjärn mot en sten på grunt vatten. Det var naturligtvis ett rent stolleprov som ska undvikas.

Styrkan Styrkan på skaftets smala del ska ligga i arbetslinjen d.v.s. vinkelrätt mot bladet. Därför kan skaftet göras elliptiskt eller snedrombiskt. Det får inte finnas några tvära övergångar som ger brottanvisningar. Stumma/styva åror tröttar ut dig snabbt. Man ska hyvla ner till betydligt tunnare bladdimensioner än vad som är vanligt på köpta åror. Gammalt folk från Boviken visade mig att man kan bedöma årans svikt genom att lägga bladet över det ena armvecket, koppla händerna och väga upp hela åran genom att pressa ner bladspetsen med den andra armen. Genom att mjukt gunga åran och observera deras krökning kan man göra två åror som får nästan samma svikt. Beroende på materialet kan då årorna i ett årpar få lite olika dimensioner men det rör sig bara om några millimetrar. När man gör ett årpar är det därför förnuftigt att välja ämnen med liknande vedstruktur. Frodvuxen ved ger mjukare och lättare åror. Om åran skulle gå av vid testet ovan är det ingen skada skedd, den hade inte i en båt att göra.
Årornas form varierar inom vida ramar och anpassas till de regionala båttyperna.

Längden Längden på årorna styrs både av tradition och av ett personligt val. Det är oftast klokt att tillverka nya åror till en gammal båt med de uttjänta årorna som förlaga. Det är rimligt att anta att den som gjorde det årparet var van vid att ro och följde ett beprövat recept. Om man gör avsteg från det ska man känna sig säker på att man kan tillföra förbättringar utan att förlora den traditionella typens fördelar. En liten roddbåt kan bli mera populär för resten av familjen om det dessutom finns ett välbalanserat och smäckert årpar i "juniorutförande". Båtsuden mellan det förligaste och akterligaste roddläget är sällan en rät linje Stora roddbåtar med många årlägen rustas därför med årpar av olika längd som är anpassade till en bestämd plats. De måttanvisningar som traderats gäller naturligtvis främst för vuxna män med stor båtvana som t.ex. flottare, fiskare och skärgårdsbönder. Längden brukar då anges till dubbla båtbredden mätt vid roddläget mellan håarna. Ibland inkluderar man handtaget, ibland inte. Det är möjligt att den anvisningen bara kan användas för enkelåror, eller för mycket långsmala ålderdomliga båttyper. I en vanlig roddbåt, 1,4 m bred, skulle det betyda 9 fot. Så långa åror ser man sällan idag. Man kan prova att tillverka ett årpar med det måttet, men ta till årbladets proportionella längd så att de kan kortas vid behov utan att de ser ut att vara stympade. En annan regel är halva båtlängden vilket betyder ungefär samma mått som den första regeln om båten har ett längd-/breddförhållande på 4:1. Ytterligare en regel kan vara 1,5 x båtbredden, men det måttet ska istället ökas en aning.

Årbladet Bladets bredd kan göras ca 8 cm, det räcker och det spar vikt och förbättrar balansen. Om årorna ska användas kortvarigt eller för att manövrera en motorskötbåt på fiskeplatser, kan årbladet göras ca 10 cm och hela åran lite mer robust. Åror för uthållig rodd kan även ha ännu smalare årblad, ner mot 6 cm. Det gäller särskilt om årorna inte kan skevras vid rodd i motvind, t.ex. om skaftet görs rektangulärt eller om håarna utgörs av en järnten som låser åran mot vridning och även i längdled. Ytterligare en variant av fyrkantiga årskaft med påspikade slitbrädor används på Färöarna, se "Sjöhistorisk Årsbok 1998-1999". Se även de Norska Åfjordsbåtarnas "skautade" åror, med påspikade styr och slitlister. Årbladets längd kan vara mer än en aln, (två fot), om åran ska kortas är det ju en bit av bladet som enklast tas bort. Övergången mellan blad och skaft kan vara tydligt markerad eller mera smygande enl. vår egen lokala tradition. Är man urstark och ska tävlingsro korta sträckor på hembygdsfester får man väl ha en särskild omgång åror för det. Årbladets kant bör fasas av så att åran går ljudlöst ner i vattnet

Balansen Balansen ja, den borde vara idealisk när följande inträffar. Du sitter i båten i viloposition och vikten av årlommarna samt vikten av dina avslappnade armar får årorna att nätt och jämnt sväva över vattnet. Med så välbalanserade åror kan du variera ditt grepp, du kan öppna händerna och ro med lätt krökta fingrar likväl som med fullt grepp. Du kan vila på årtagen utan att spänna armmusklerna. Pjosk säger någon, men då säger jag bara att vi resonerar om det under åttonde timmen på postrodden.

Rundvirke Utgångsmaterialet till de åror som tidigare gjordes till Föreningens skötbåtar var rundvirke av spirgran enl. tradition. Det är en variant som ger raka åror eftersom märgen löper mitt i. Det ger starka och spänstiga åror, men de är nästan omöjliga att tillverka utan fula sprickor. Även om de fläck-, spiral-, eller ringbarkas är det ett vågspel om de kan torkas utan sprickor. Det kan vara möjligt att prova det jag uppfattar som den ursprungligaste torkmetoden, att låta de partiellt barkade spirorna torka något år uppställda mot stammen av en tät storgran. Sådana åror tillverkas och förvaras bäst utomhus så att de aldrig torkar ut till snickartorrt tillstånd.

Man ska nog inte göra som vi gjorde d.v.s. ta in rundvirket inomhus i en uppvärmd och mycket torr lokal.
Med kunskap om granvirkets torkkrympning radiellt och tangentiellt kan man med några enkla beräkningar visa/bevisa det man redan visste, nämligen att snickartorrt rundvirke måste spricka. Ett rundvirke med 10 cm diam. som torkar bör då få sprickor som runt periferin gapar sammanlagt mer än 1 cm. För att styra den förutsedda sprickbildningen till en enda stor spricka använde vi en ganska arbetskrävande men säker metod. På en klyvsåg snittades ämnena in till märgen. Först hyvlades ämnena fyrkantiga och jämntjocka med märgen i centrum. Då blev det enkelt att ställa in klyvsågens skärhöjd och sidoanslag så att sågsnittet nådde exakt till märgen. Efter torkningen bildades då en kilformad slits. Det gällde tillverkning av åtta par åror och därför togs ett annat ämne som klövs till radialsågade kilformade brädor som senare efter torkningen skulle hyvlas och limmas in i slitsen på årämnena.
Åror av rundvirke har många fördelar men en nackdel ligger i materialets, granstammens, växtsätt. Kvistarna anläggs i stjärnform och ett antal av dessa åror har redan knäckts rakt av utan att splittras just vid sådana "kviststjärnor" på den smalaste delen av skaftet. Med facit i hand skulle århalsarna ha gjorts lite grövre men det fanns samtidigt en ambition att jaga efter låg vikt och balans. Erfarenheten av detta leder till att andra generationens åror bör göras lite starkare i halsen och samtidigt lite kortare för att återställa balansen.

Det finns också andra möjligheter att välja utgångsmaterial. Grundkravet är att virket är ”rättkluvet” och så kvistfritt som möjligt.

Åror av plank. Det är den enklaste och snabbaste varianten, som dessutom använts av proffs som Viklundarna. För att undvika obehagliga överraskningar, t.ex. att åran vrider sig under tiden den tillverkas, ska man helst använda sig av lagrat virke. Välj bland ”långliggarna” i en brädgård de 2”x 4, (2”x 3), som bäst uppfyller kraven. Med långliggare menar jag plank som legat dåligt staplade, gärna luftigt på högkant, så lång tid att de torkat mer än till det byggtorra tillstånd de har direkt efter ugnstorkningen. Då kan man se i vilken mån de har böjt och skruvat sig. Man kan då välja de lämpligaste, hellre de svagt böjda än de skruvade. Studera plankan noga. Idealet kan beskrivas så här: Årsringarnas form i bägge ändar antyder att märgen skulle bilda en likbent triangel med plankans kärnsida som bas. Det finns inga kvistar. I plankans kanter syns årsringarna som räta linjer som aldrig löper ut och försvinner mot sidan. På ytvedsidan bildas inga pilspetsformade eller ovala mönster av årsringarna. När du provar att med kniven spänta bort hörnen får du blompinnar av flera meters längd bara genom att vicka med kniven. Gratulerar! Du har funnit den enda prisvärda plankan på brädgården.

Undvik "propellerämnen" och vresig ved. De är svåra att bearbeta med yxa och handhyvel. Särskilt besvärligt kan det bli om man vid formningen av årbladet vill arbeta med rundhyvlar för att skapa en elegant och funktionell ås längs årbladet. Då tvingas man skifta arbetsriktning för att kunna hyvla "medhårs". (Det gällde för övrigt också för många av de åror som gjordes av rundvirket). Sådana hyvlar av trä har sämre precision, större spånöppning, saknar oftast spånbrytande klaff och är svårare att slipa och bryna till samma skärpa som en "riktig" putshyvel. Detta leder till att det är betydligt svårare att hyvla vid kvistar och undvika flisning. Undvik "avträ" d.v.s. ämnen sågade snett genom årsringarna. Det känns igen på att årsringarna framträder i pilspets- eller lansettform på flatsidan av plankan. Detta är en normal företeelse hos maskinsågade ytvedbrädor eller plank som tagits ur rotstockar. Med moderna avverkningsmetoder lämnas mycket korta stubbar och den nedersta delen av rotstocken har nästan alltid en ökande konicitet mot rotbenen som ger "avträ" eftersom sågskären görs parallellt oavsett hur konisk stocken är. Detta betyder egentligen att de flesta brädor och plank från sågverk har en fiberriktning som inte sammanfaller med sågskärens riktning. Om du ser vackra plank på 4m längd som bara har ett kort stycke "avträ" så kan de kapas eller möjligen användas för att göra åror med skedformat eller vinklat blad. Avkapet, d.v.s. rotbiten kan granskas, yxklyvas, hyvlas om och de stumparna utgör sedan bästa tänkbara snickarvirke för svarvning och små möbler.
Den som vill skapa bästa möjliga utgångsmaterial kan såga själv med sågverk typ "Logosol" eller "Bamse". Då kan man kompensera bort rotstockens konicitet genom att ta ut svagt kilformade brädor och plank. Utbytet minskar men kvaliteten ökar. Som pedagogisk övning kan man kapa stumpar av plank och yxklyva dom tangentiellt och radiellt. Du blir garanterad bedrövad över resultatet. Förutom avträ kommer du att finna att nästan allt virke är skruvat när det späntas upp med yxa.

Extremistens modus operandi. Den som avverkar själv och dessutom själv ska såga sitt virke, kan skapa utomordentligt fint snickarvirke typ "fiollock" genom att redan på avverkningsplatsen sortera ut rättkluvna stockar och aptera dom annorlunda än brukligt.
Man har ett antal "tecken" att gå på. Studera först den stående stammen. Är stammen kvistfri till rimlig höjd. Finns det åsar eller vallar i veden som liksom rotbenens ansvällning i stammen löper rakt? Finns det "brandljud" eller liknande skador som löper rakt? Sedan kan man med kvistsåg ta ner några grova grenar och undersöka dom med yxan, deras ved sägs ha samma skruvning som trädstammen. Slå med yxhammaren mot trädet och lyssna efter en malmen klang. Ett mera skadande prov som bara rekommenderas på egen skog är att hugga bort barken i ett lodsnitt för att med yxan spänta ut vedfibrer som rivs ur stammen. I det här läget kan man bestämma sig för att fälla trädet. Studera snittet och leta efter röta eller sprickor. Kapa av toppstrunten, ta där ut ett fotslångt vedträ, klyv det med yxan och studera vridningen, är den rättkluven går vi vidare. Kapa en trissa en fot lång från rotänden (blir brännved senare) och klyv den radiellt med flera snitt med yxan. Om snitten är plana och följer stammens längdriktning har du nu ditt drömda mål, aptera en lämplig bit enligt syfte och önskemål. Denna kluns kan skåras med motorsåg och klyvas radiellt med kilar för att användas till alla sorters traditionellt snickeri där man använt prima virke, speglar till dörrblad, fönster, möbler, laggkärl och musikinstrument allt beroende på träslag.

Sammanfattning av några olika utgångsmaterial

Laminera ihop 3-4 st 1”x 3, (1”x 4) med höghållfast lim för att göra ”fabrikstillverkade” åror, men bättre d.v.s. smäckrare lättare blad och personlig touch. Detta är den dyraste, bästa och mest arbetskrävande varianten.

Klent rundvirke ca 4" av granspiror som vuxit i tät skog, gärna på norrsidan av bergkullar eller i sänkor där den konkurrerat om ljuset och fått en hög, smal, jämntjock och kvistfri stam. Alternativet är s.k. "underståndare".

Fläckbarka och snitta, utan genomsågning, från två håll 8 cm in i en drygt 3 m ca 20 cm diam vacker granrotstock. Den torkas i skugga luftigt under tak ett år ute och ett år inne. Årbladet tas ut tangentiellt ur den kvistfria rotdelen och årlommen ges ett elliptiskt tvärsnitt. Ger en traditionell lokal årtyp, ett beprövat koncept. Årbladet kan med fördel ges en böjning i längdled, som en sked. Den blir då lätt att skevringsro i motvind, den faller i läge av sig själv.

Fläck-/ringbarka och snitta en fin rotstock (diam. 30 cm, längd ca 3m) med fyra 12 cm djupa snitt in mot kärnan men utan att skära igenom så att styckena lossnar från varandra. Kilar kan sättas in i sågskären så att stocken kan hanteras utan risk för att spräcka isär kvartsstavarna. Torka som ovan. Årbladet tas klokast ut med liggande årsringar och resten svarvas. Om årbladet tas ut med stående årsringar kan det leda till att åran kröker sig i sidled. Jag har ett försök på gång och tvingades prova den senare varianten p.g.a. besvärande kvistar.

Tillverkning av åror I de litteraturutdrag på Norska som ingår i kursmaterialet beskrivs tillverkningen ganska väl med både text och bilder. Formen på de åror som beskrivs där är den traditionella för de regionerna. Den delen kan vi bortse ifrån när vi försöker översätta och kommentera vissa delar av texten och beskriva tillvägagångssättet.

Benämningen på årans olika delar. Eftersom jag inte är helt säker är detta mina förslag.

Handtaget
Lommen (tjockändan), den del som är inne i båten.
Skaft, delen mellan årtullens läge och halsen.
Hals, övergången mellan skaft och blad.
Årblad
Rygg, en förstärkande ås längs bladet, som kan fortsätta upp längs skaftet.

Tillverkningen i punktform

Förbered materialet enl. tidigare anvisningar
Rita upp och grovforma ämnet.
Rita upp och forma högkantformen.
Rita upp och forma flatsidan.
Fasa av hela skaftdelen 8-kantig.
Fasa av bladet.
Rundhyvla skaftet.
Forma halsen
Slutforma årbladet och dess ryggar
Forma handtaget
Impregnera och ytbehandla

Kommentarer till punktlistan:

Ämnen till årorna förbereds i enlighet med den årtyp man valt. Se de tidigare beskrivningarna. Med en bra planläggning sägs halva jobbet vara gjort. Sätt igång och studera de åror du ser i roddbåtar. Ha ett mätverktyg i bilen på semestern, ta risken att bli betraktad som en udda figur som ser på båtar med tumstock i handen. Man kan formalisera sina studier med en blankett som på 10 minuter hjälper dig att ta alla mått som kan behövas.
Först grovformar vi ämnet. Måttskissen på sid. 87 visar att det kan göras manuellt med yxa och handhyvel, men även på en rikthyvelmaskin. Bladets bredd kan minskas till 3-4". Om man vill göra en åra som är rund i lommen och rund vid läget för årtullen så får man anpassa måtten så att man får ett kvadratiskt tvärsnitt där handtaget övergår i lommen. På dessa hyvlade ytor ritar vi in årans form. Man kan använda två mallar, som vi med utgångspunkt från årbladet skulle kunna benämna högkantmall (höjkant-mal) och flatsidemall (flask-mal). Det är väl rimligt att anta att det underlättar en halvindustriell produktion. För tillverkning av enstaka par av olika årtyper kan man nöja sig med att antingen direkt kopiera en förlaga, eller att dra upp mittlinjer och använda mått från en uppmätningsritning av en åra/årtyp.
Vi börjar med högkanten och grovformar den. För bladet är det ryggens mått som gäller. Kom ihåg att vid halsen ska tvärsnittet vara elliptiskt med det större måttet vinkelrätt mot bladet!
Flatsidans konturer ritas upp och formas. Vid båda dessa moment kan man arbeta med såg och yxa och för att jämna till ytorna används hyvlar. När det gäller svagt konkava ytor förs hyveln diagonalställd för att förkorta sulans anliggningsyta. Det gäller även en el-handhyvel som är ett härligt redskap för grovformning.
Med rundvirke och trä i allmänhet är det så att det ibland böjer sig och man kan få obehagliga överraskningar om man avverkat för mycket material. Då kan man hamna i det läget att åran inte går att rikta upp vid finhyvlingen. Därför är mitt råd att aldrig direkt hyvla ner till en given dimension, utan fördela arbetet på en längre tid så att ämnet kan vrenskas färdigt och förhoppningsvis till slut stabilisera sig. Det är också anledningen till att jag inte är så förtjust i idén med mallar, det förleder en att tro att virket är statiskt eller orörligt och att man alltid ska finna årämnet som det lämnades. Upplägget med en arbetskväll i veckan är därför idealiskt. I ljuset av detta ska eventuella mallar och även de linjer som ritas på annat sätt antingen göras med övermått eller så ska man inte avverka in till linjen direkt utan vänta och arbeta bort material stegvis.
Avfasningen av skaftet inkl. lommen till 8-kant är en förberedelse för rundhyvling. Det ritsmått som beskrivs kan enkelt tillverkas men också undvaras av den som vill arbeta fritt.

Det är naturligtvis så att träning ger mästaren och att man kan öva sin formkänsla när man gör åror. Det bästa är att man låter årämnet vila helt fritt i några klossar med V-skåra och att man har en stoppkloss som mothåll vid hyvlingen. Då kan man (och ska man) lyfta årämnet ofta, rotera det och sikta så att man ser symmetrin och kurvorna. Det är bättre att arbeta med helheten än med detaljerna. Arbeta växelvis på båda sidorna av åran och avverka inte direkt ner mot en ritad linje som du kanske under arbetets gång inser måste ändras.
Om årämnet är garanterat utan tendens till vridning kan man rita upp årbladets kant på ca 6-8 mm med två linjer som exakt följer årans mittlinje. Om åran har skruvad ved kan man forma årbladet med en svagt motgående skruv så att slutresultatet kan tänkas bli ett rakt årblad. Det gäller särskilt när man arbetar i en varm lokal med ämnen som fortfarande inte är snickartorra. Ryggen ritas upp med två linjer på ca 10 mm avstånd från varandra. Hyvla fram den rombiska formen. Mot halsen kan man använda en hyvel med svagt svängd sula, eller en spånhyvel för att skapa en längsgående konkavitet i facetterna. Vi behåller ryggens bredd på en cm, vi kan behöva detta extra material för justeringar senare och när rundhyvlar ska användas för att tunna ut bladet.
Årans form har man valt tidigare, men här utgår vi ifrån att skaftet ska vara runt och nästen ge intryck av att vara svarvat. Rundhyvla skaftet med tillgängliga hyvlar, den som har tid och intresse kan skapa sig en specialare med konkavt hyvelstål, men man kommer långt med rubank och vanlig putshyvel. Detta är sista chansen att rikta om åran ifall den ser ut att vara böjd. I så fall får man välja mellan att göra förändringen på båda årorna i paret, eller vara nöjd och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Halsens form görs elliptisk med storaxeln vinkelrätt mot bladet. Det är en naturlig fortsättning på bladets ryggar. Övergången mellan skaft och blad kan göras på olika sätt. Uttunningen på sidan av århalsen ska inte överdrivas men ändå vara tydlig. Nu och i fortsättningen kan man ha nytta av sviktprovet som beskrevs tidigare.
Slutforma årbladet med rundhyvlar. Bäst är om man har ett hyvelstål som kan skiftas mellan flera rundhyvelstockar. En rak och en med svag konvexitet på längden borde räcka. Hyvelsulans tvärradie kan vara mellan 5 och 10 cm. Att själv tillverka rundhyvelstockar och forma sina hyvelstål tar tid men har sin tjusning. Vid användning måste rundhyvlar kontrolleras även i sidled och med en behandskad hand kan man sköta sidoanslaget med fingrarna. Just det blir särskilt viktigt om man har en rundhyvel med för liten radie, då kan man inte följa samma spår utan måste bredda ut rännorna "på fri hand". Vid arbetet med tidigare åror hade jag en ca 2 fot lång bädd för årbladet. Den var formad av en plankstump med en uthyvlad mycket flackt V-formad ränna som passade årbladet så att det tunna godset i bladet fick stöd vid hyvlingen.
Handtaget kan formas elliptiskt ovalt, med tycke av ett moraknivskaft, så att man enbart via känslan i handtaget tydligt känner årbladets läge utan att titta efter. Försök att undvika kviststjärnor i handtaget, det försvårar arbetet mycket i onödan. Övergången mot lommen ska vara en mjuk kurva som inte ger upphov till brottanvisning. Man får såga, hugga med yxa och stämjärn, använda spånhyvel, kniv och rasp samt sandpapper. Det är m.a.o. en totalövning i snideri.
Impregnera och ytbehandla. Det är inte så enkelt att ge bestämda anvisningar. Spännvidden är stor, det finns många produkter att välja mellan. Granvirke suger inte in lösningsmedel så bra. Det är på sitt sätt en fördel, det suger inte heller upp så mycket vatten. Traditionellt har årornas handtag behållits obehandlade, kanske av samma komfortskäl som att man inte ska måla sitsen på ett utedass. Ändveden i bladspetsarna bör man ägna lite extra omsorg. Man kan ställa årorna en vecka i t.ex. en kaffeburk med några cm rå linolja eller förtunnad trätjära. För resten av åran gäller enklast en strykning med lasyr som är torr till nästa dag. En komplett rötskyddsmedel/linolje- och fernissabehandling tar veckor eller månader om man vill ha högsta finish. Ovatrol-behandling har jag aldrig provat själv, men det borde säkert vara mycket bra. Om man känner sig nöjd med årornas form, svikt och balans, är det enkelt att motivera sig till att ägna lite tid åt ytbehandlingen. Det finns nog inga genvägar för den som vill ha ett par vackra, långlivade och vattenavvisande åror. Om man dessutom kläder årorna med ett slitageskydd vid platsen för årtullen och efter hand förnyar det, kan årparet användas och beundras av ättlingarna.

Vår lokala tradition med åror från halva träd kräver en lite annorlunda arbetsordning och det gäller också platta åror av plank och svarvade åror. Den som gjort åror enligt beskrivningen och förhoppningsvis lyckats väl har sen att se fram emot provrodden
Det finns också av mig oprövade årvarianter med krökta skedformade årblad, kanske mera likt de som används vid tävlingsrodd, men i övrigt av gammal typ. På Norska sidan finns inspiration att hämta av den som vill prova det.
En reservåra ska alltid finnas i båten. Till det utses som regel den mest obekväma, krokiga eller styva åran ombord.
Ett sista tips, ha en annan lång och lämplig spira ombord för att bära av med, eller för att staka, bryta och bända med.

- upp igen -

Skelleftehamn 1999-02-08 Kurt Viklund