För överlevnad och utkomst skapades båten:
- som arbetsplats för att sätta ut och ta upp fångstredskap och fångst, för att jaga ifrån, arbeta på eller t.o.m. bo i.
- som redskap för egna förflyttningar, transporter av resande och gods.

Båtens form - tre styrande faktorer:

Funktion
- Hanterbarhet i vatten och på land - amfibiskt bärning/släpning
- Storlek och lastförmåga
- Djupgående
- Framdrivning; stakning, rodd, segling och motor
- Inredningsdetaljer
- Tillbehör

Ekonomi   
- Förberedelse- och byggnadstid
- Hållbarhet
- Materialval
- Underhåll
- Teknisk utveckling: verktyg, kunskap om snabbare, billigare byggnadsmetoder

Säkerhet  
- Att hålla vattnet utanför båten - hållbarhet, täthet i skarvar, höjd, stävars form
- Att ge tillräcklig stabilitet - vid framdrivningen och arbeten

Form och funktion
Allmogebåten/bruksbåten är alltså ett i första hand funktionalistiskt fenomen. Dvs. form och övrigt utseende är främst styrt av att båten skall fungera för att bidra till ägarens/användarens försörjning och sällan är påverkad av sociala eller kulturella behov såsom båtfärder för nöjes skull eller försedda med utsmyckningar. Kompromisser i funktionalitet beror alltså oftast på de två andra huvudfaktorernas krav, men även motstridiga funktionalitetskrav kan medföra formkompromisser.

Bordläggning
Sedan förhistorisk tid har byggnadssättet varit "på klink" dvs. bord-brädorna har lagts kant över kant. Skarvarna har sedan tätats med olika typer av drev.
Klinkbyggnad ger alltså båtsidan den karaktäristiska formen med trappstegsformade avsatser.

Stävformer- två ursprungsmodeller

Knärrbåten     Långkölig och likformig med spetsformade, relativt tvära stävar. Borden går med olika grader av böjning in mot stäven och fästes på - eller in i denna. Hos kustlandets båtar är nedersta bordens halsar täljda vinda och benämnes "kinning" resp "vinning".
     Exempel ; skötbåt, lagnbåt, notbåt och kinningsbåt

"Jullan"    Kort köl och olikformade stävar. Borden närmast kölen fästes mot framstäven medan bord högre upp avsmalnar framåt på underliggande bord. Akterspegel eller flack akterstäv.
  Exempel    Fälbåt, iseka, julle.

Båtbyggeri
Hantverkskunnandet har över tiden varit en nödvändighet för småbrukarna i Norrland. Naturligtvis har de skickligaste efterhand fått fler bygguppdrag och en viss specialisering uppkom säkert tidigt.
Kunnandet, verktyg mm. har ofta gått i arv. Beställaren fick i regel själv hålla råmaterial samt
ställa upp med erforderlig hantlangning till byggaren.

Materialanskaffning och bygge
Före det storskaliga skogsbruket fanns god tillgång till naturformat virke för båtbyggnad. Virket utvaldes och togs under senhösten, klövs eller iordningställdes för lufttorkning. Dock föredrog en del båtbyggare färskt virke. Bygget påbörjades under vårvintern bl.a. för att sysslorna i jordbruket då inte var så tidskrävande.
Byggnadstiden för en driven byggare i början av 1900- talet, för en 22-fots skötbåt var 14 dagar, med erforderligt antal hantlangare. En julle kunde byggas på 4 dagar. Naturligtvis var det dock inte frågan om 8-timmars arbetsdagar!

bord    Vid kusten har man föredragit tallvirke - det ansågs ge hållbara båtar med en livslängd på 25-30 år, men efterhand som effektivare träbehandlingsmedel blev tillgängligt, vann även granvirket insteg.
Inlands- och älvsbåtar har i regel byggts i gran, då det gav lättare båtar.
Gynnsammast var ett kvistfattigt, något böjt träd.
För kinningar och vinningar behövdes, innan ångbasningsmetoden blev känd, både motsols- och medsolsvindt virke.
En stor skötbåt krävde 5-6 furor för köl och bord.

köl     Alltid tall, då denna ansågs tåligare mot röta, speciellt i ändträet. Vissa byggare använde torrfura.
Vissa båttyper har kölskoning - "tjör" vilken gjordes av undersidan av en fura som nästan blåst omkull. Senare gjordes skoningen av järn.

stävar    I regel granrötter, bl.a. för att det var enklare att hitta rätt formade granrötter än d:o tall.

vränger    Rotkrokar av naturvuxen gran. i för och akter, bettor och knaftar. Spant i övrigt av stamkrokar. Gjordes även av tall och ibland av lövträ, till exempel asp.

tätning     Nöthår eller ull som kardats och indräkts i tjära. Senare kom hampfibrer eller vadd och tjäran ersattes med något syntetiskt impregneringsmedel

nagling    Under historisk tid torde borden varit ihopsydda med rötter. Naglar av enepinnar eller tall har använts in på 1800-talet. Efterhand järnspik och senare galvaniserad d:o. Till en skötbåt behövs ca 300 st 1,5-tums - och ca 50 st 3-tums spik.

åror, master    Tätvuxen gran.

håar    Ofta av björk eller tjärtall, då god motståndskraft erfordrades.

Yxor, sågar
Täljyxa en minde yxa med kort skaft.
Bilyxa har en bredare egg och längre skaft och användes när grövre material bearbetas.
Kransåg är den såg som användes när man sågar bräder ur stockar Denna betjänas av två man.
Handsåg användes vid kapning av klenare virke.
Bågsåg är en såg avsedd till kraftigare virke.

Hyvlar
Oxhyvel är en större hyvel för träbearbetning och betjänas av två man.
Rubank är den hyvel som användes när materialet ej är för grovt i sin struktur. Rubanken finns i olika längder.
Skrubbhyvel använder när man vill hyvla ner tjockleken på materialet och man hyvlar tvärs över fibrerna.
Putshyvel är den hyvel som användes när det gällde att finjustera detaljer.
Kölhyvel användes till att forma kölbrädans lutning mot kölstocken.
Krokhyvel; lapphyveln användes att hyvla böjda ytor
Falshyvel är den hyvel som användes när en fals på materialet behövs.

Övriga verktyg
Båtklämma är en klämma som användes att klämma ihop båtbräderna med.
Navare är en kraftig borr som vrides runt av mankraft.
Drag för att fastställa spantens tjocklek är det verktyg som kan liknas vid ett ritsmått.

De handverktyg som vi använder idag såsom hammare, träklubba, stämjärn, borr, borrsväng, tänger, passare, ritsmått, vinkelhake, linjal brukades även förr.

De flesta verktyg var tillverkade av trä såsom hyvlar, båtklämma, olika skaft och handtag.
Utöver de nämnda verktygen användes långbänk, huggkubbe, sågbock.